honom

Honom älskade hon. Utan murar.
Han kunde få henne att le. Han kunde tina upp hennes frusna hjärta med bara en omfamning. Även om jorden kändes ostabil så skulle hans närhet ha lugnat henne. Han fick henne att känna sig behövd och älskad. Varje sekund och minut utan honom så saknade hon honom. Han var hennes hjälte som aldrig lämnade hennes sida. Om han bara hade fem år kvar att leva, men fick leva tio om hon gav honom sitt liv, så skulle hon inte ha tvekat för en stund. Han var det vackraste hon visste. Alla konturer av hans ansikte hade hon lärt känna. Hon drunknade i hans ögon och hans doft fick henne att känna trygghet. Han var hennes hopp.
Men han var den ende som inte såg henne och inte ville se. Han är blott en dröm nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0